Karanäntristess
Hej!
För att hålla mitt löfte i förra inlägget om att vara ärlig om hur jag mår, så ska jag nu tala om att jag börjar klättra så smått på väggarna, varför? Jo, därför att i onsdags vaknade jag med feber som fram åt eftermiddagen/kvällen ledde till magsjuka (troligen), mitt livs första magsjuka dessutom.
Därför sitter jag nu i karantän i mitt rum och min enda kontakt med människor sker genom mitt fönster, det är den vägen jag får mat och lite socialtumjänge. Efter att ha diskat allt, duchat, bäddat rent och tittat på ett antal filmer så känns det som att dagen borde vara slut, men nej, klockan är bara sju! Vad ska jag göra resten av kvällen tills jag kan lägga mig? Jag vill ju inte vakna vid fem i morgon.
Men trots det så har min tid i karantän flutit på förvånandsvärt bra, jag är imponerad över mig sjäv att jag inte hoppat ut genom fönstret än (dörren vore ju inte lika kul).
Imorgon har jag blivit lovad en promenad, ser verkligen fram emot det, vill bara springa tills vägen tar slut! (men det skulle jag förstås inte orka)
Men från och med nu kommer jag förså när folk pratar om magsjuka å karantäntristess.
Och för att klaga lite:
Min svanskota hatar mig efter att ha suttit i sängen konstant.
Min nacke vill bara gå av.
Mitt huvud vil bara sprängas efter allt filmtittande utan glasögonen.
Min bröstkorg är helt mörbultad efter magsjuka följt av hostande.
Knäna knäcks så fort jag rör mig eftersom jag inte tränat/gått på tillräckligt länge.
Och, jag längtar efter att kunna äta en stor saftig nygrillad bit kött med knapriga klyftpotatis och en stor portion tzatsiki!!!
Ha de bra :)
Livet på folkis!
Hej!
Förlåt att jag varit så dålig på att skriva här (som vanligt)
Jag har sen augusti gått på bibellinjen på en folkhögskola, det är ett fantastiskt sätt att plugga och dela hela livet med sina klasskompisar. Vi bor nästan allihopa på skolan så vi har hela kvällarna tillsammans.
På lektionerna diskuterar vi väldigt mycket bra saker framför allt i ämnet själavård där vi verkligen får lära känna oss själva på djupet, men vi pratar om så mycket annat.
En lektion pratade vi om sociala medier och att man alltid ska ha en perfekt fasad, tex genom att man skickar bilder på hur bra man har det med sin paraplydrink på stranden i något varmt land, eller med en bild på sin mat vill visa hur bortskämd man är för att pojkvänen lagar mat etc. Vi kom även fram till att enda gången vi skriver att något är dåligt är när vi vill fiska komplemmanger, det kan tex se ut så här:
person 1: Hatar mitt liv!
person 2: varför?
person 1: Vill inte prata om det
person 2:<3 finns här för dig
person 1: tack <3
person 3: finis <3
person 4: snyggingen då<3
person 5: tänker på dig <3
person 1: tack alla finisar <3 ni är bara bäst!
Känner du igen det? Jag har läst många liknande statusar och kommentarer på facebook. Men hur kommer det sig att vi måste se så perfekta ut i sociala medier?! Är det inte dags att ändra det idealet? Kan vi inte vara ärliga mot våra vänner och visa vårat verkliga jag? Jag tänker inte bara på sociala medier, utan framför allt när vi träffas IRL, varför ska vi säga att vi mår bra när vi egentligen bara vill skrika för att livet känns skit?!
Jag tror att det finns en djupare mening i livet än att känna oss stressade och pressade för att visa upp en perfekt fasad, istellet för att lägga den energin på att göra det absolut bästa vi kan av livet!
Jag tänker från och med nu kämpa för att göra det bästa av mitt liv, leva ett liv som jag kan vara stolt över som gammal, uppleva minnen som jag kan berätta för mina framtida barn och barnbarn. Försöka att inte lägga upp massa bilder om hur "perfekt" mitt liv är, för mitt liv är inte mer perfekt än någon annans! Men mitt liv kan bli perfekt i mina egna ögon när jag lever på mina egna villkor och inte på alla andras villkor.
Se gärna detta inlägg som en utmaning i ditt eget liv! Lev DITT bästa liv! Och lev det på DINA villkor!
ha det bäst!
