mikkantikkan

Hej! 

För att hålla mitt löfte i förra inlägget om att vara ärlig om hur jag mår, så ska jag nu tala om att jag börjar klättra så smått på väggarna, varför? Jo, därför att i onsdags vaknade jag med feber som fram åt eftermiddagen/kvällen ledde till magsjuka (troligen), mitt livs första magsjuka dessutom.

Därför sitter jag nu i karantän i mitt rum och min enda kontakt med människor sker genom mitt fönster, det är den vägen jag får mat och lite socialtumjänge. Efter att ha diskat allt, duchat, bäddat rent och tittat på ett antal filmer så känns det som att dagen borde vara slut, men nej, klockan är bara sju! Vad ska jag göra resten av kvällen tills jag kan lägga mig? Jag vill ju inte vakna vid fem i morgon. 

Men trots det så har min tid i karantän flutit på förvånandsvärt bra, jag är imponerad över mig sjäv att jag inte hoppat ut genom fönstret än (dörren vore ju inte lika kul). 

Imorgon har jag blivit lovad en promenad, ser verkligen fram emot det, vill bara springa tills vägen tar slut! (men det skulle jag förstås inte orka) 

Men från och med nu kommer jag förså när folk pratar om magsjuka å karantäntristess. 

 

Och för att klaga lite: 

Min svanskota hatar mig efter att ha suttit i sängen konstant.

Min nacke vill bara gå av. 

Mitt huvud vil bara sprängas efter allt filmtittande utan glasögonen. 

Min bröstkorg är helt mörbultad efter magsjuka följt av hostande. 

Knäna knäcks så fort jag rör mig eftersom jag inte tränat/gått på tillräckligt länge. 

Och, jag längtar efter att kunna äta en stor saftig nygrillad bit kött med knapriga klyftpotatis och en stor portion tzatsiki!!! 

 

Ha de bra :)